Lendas East Hill – mitt hem på jorden

Det började med en dröm om ett eget hem här i Lendas på södra Kreta.  I 27 år har jag varit här varje sommar, ibland också vår och höst, och en gång i februari. Här har jag haft runt 70 workshops och hjälpt ett stort antal människor att bli friare i sin röst – att tro på sin kreativa unika förmåga, att börja skapa eller utveckla sina egna sånger.  Jag älskar den delen av mitt arbete. Att se och höra hur människor växer och blir mer och mer genuina och fria i sitt uttryck.

Den viktigaste delen av betalningen har varit att kunna vara här i lite längre perioder varje sommar. Det har alltid varit en av  de garanterade höjdpunkterna varje år. 

Här har jag skapat mängder sånger. Suttit framför havet och känt mig fullständigt nöjd och lugn – på ett sätt som jag annars sällan kan vara. Havet här har hjälpt mig härbärgera allt. Mina sorger, min glädje, mina rädslor, min längtan och min kärlek. Lendas har alltid varit mitt hjärtas hem. Detta är en magisk plats. 

För ca 15 år sedan när jag gick min promenad längs havet på den höga bergskammen såg jag plötsligt en länga hus för min inre syn, upp till vänster i bergen. Jag var på väg mot den vilda, steniga stranden Petraki beach. Den har alltid lockat mig mer än den mer inbjudande långa sandstranden Ditikos väster om Lendas. 

Synen dök upp oväntat. En huslänga – en låg sådan. Jag tänkte – nej, jag vill ha ett hus med flera våningar, helst på stranden.

Nu står vårt eget hus Lendas East Hill här. Tre låga hus, ett stort utomhusrum med tak och väggar – precis som jag en gång såg det. Fast ännu vackrare. Bättre än vad jag kunde drömma.

Den här platsen helar mig. I den fridfulla tystnaden på platån som vetter mot havet mellan de höga bergen är jag nära naturen. Jag andas tystnaden. Jag hör mina tankar. Följer min lust och improviserar. Vädret styr. Här är det moder jord som bestämmer. Varje morgon ser jag vår nyplanterade trädgård med rosmarin, olivträd, citronträd, mandelträd och oregano växa i snabb takt.

Jag går upp på takterassen, dansar mig trött och känner tacksamheten över det vackra jag ser. Det oändliga havet. Här är jag nära min inre frid, mina demoner, min kärlek och mitt kreativa flöde. 

Idag fick jag jag ställa in min planerade färd till Mires. Det kändes inte roligt att passera de två bergskedjorna om åskan skulle komma. Vädret idag är en blandning av svarta moln och stark sol som skapar fantasieggande ljusscener.

Nu lyser en stark stråle ner i en spricka i molnbanken och skapar en cirkel av ljus – en scen.

Jag drömmer om att stå där igen på scenen, efter två år av covid känns det som en evighet sedan jag kunde ge mig helt till sången, orden, känslorna, möta publiken tillsammans med underbara medmusikanter. Att få uppleva igen att vi alla är inneslutna i musiken, ett med tonerna, sammanflätade med  tonerna och alla som lyssnar.

Jag ska spela idag. Så är det. Jag känner redan närvaron av alla de låtskrivare som i sommar kommer att inta vårt hem, och det kommer att skrivas nya låtar i varje hörn på vår workshop med min kära, fantastiska och geniala vän Tom Kimmel.

Förut kunde denna längtan efter musiken – när den var svår att hinna med – nästan kväva mig.

Här är det annorlunda.

Nu gör det inget om jag inte för tillfället har en publik eller om någon hör. Jag sjunger för bergen och havet. Långsamt lär jag mig tålamod här.

Tids nog är det dags att stå på scenen igen. Att skriva tillsammans med andra. Att lyssna på andras sånger som just blivit till. Att få känna samvaron med andra som har samma passion.

Nu längtar jag ingenstans. Mina låtskrivarvänner finns med mig i mitt inre.

Jag har kommit hem.